lørdag, januar 28, 2012

Det profetiske oppdraget, del 1

Her følger en ny serie av den internasjonalt anerkjente bibellæreren Art Katz, om den profetiske tjenesten. Den tar oppgjør med vår tids lettvinte omgang med denne tjenesten, som er gitt til Kristi forsamling:

Profeten – historia och nutid

Vad lyfter du fram i dina tankar och i ditt hjärta när begreppet ”profet” kommer på tal? Vilka bilder och stämningar dyker upp i ditt sinne? Kom ihåg att de falska profeterna bar grova, luggslitna mantlar för att kunna bedra, att den enda anledningen till att de verkligen kunde lyckas med det var att det folk som de bedrog hade en förväntan, en förutbestämd bild av hur en profet skulle se ut och bete sig.

Måste en profet vara en långhårig vildmarksmänniska klädd i grova kläder, som agerar konstigt och främmande och som har en stingande intensitet i sin blick? Hur beskriver du en profet? På vad sätt skiljer han sig från en apostel, en lärare eller en evangelist? Existerar profeten fortfarande, eller var han bara ett gammaltestamentligt fenomen? Finns det något sådant som en nytestamentlig profet, som är olik dem som fanns förr?

Meningarna går vitt isär och tvistefrågorna är många när detta ämne förs fram. Församlingen har allvarligt skadats av den klyfta som har skapats mellan det Gamla testamentet och det Nya, som om det Nya har tagit över och det Gamla helt tappat sitt värde. Så ser inte Gud det. Detta hör till den terminologi som människor tillämpar, men är inget som Gud använder sig av och ur detta springer en rad problem. Judarna råkar också i svårigheter därför att de lämnas att sitta trygga inom sitt ramverk och i sin strikt judiska förståelse: ”Ni har er Gud, och vi har vår.”

Detta ger ett intryck och får en verkan som Gud aldrig avsåg, och som vi tillåter Judendomen att hänge sig åt och finna trygghet i. Vi behöver därför kämpa för den ena tron, den ena obrutna, sammanhängande tron given från begynnelsen och som når sin sammanfattning, sitt klimax och sin fulländning vid slutet genom den samme Gud som förmedlade den i begynnelsen. Han är den samme i går, i dag och i evighet.

Om detta är det sätt vi betraktar tron på, behöver vi då och kan vi då förvänta att få se profetiska män av gammaltestamentlig sort i vår generation, och speciellt vid änden? Finns det samstämmighet mellan begynnelse och ände? Som det var i begynnelsen, så ock vid änden? De ting som är av betydelse vid begynnelsen står kvar och förs fram med skärpt betydelse och i intensivt fokus vid änden men allt detta är inte något annat eller annorlunda än det var vid begynnelsen.

Jag förvånas över det nyhetens behag och den fascination som det profetiska väcker hos vår karismatiska generation. Vilka märkliga vägar vi tar för att skaffa fram en profet som passar nuet utan att alls visa upp likvärdigt intresse för Bokens profeter. Jag kan inte alls förstå denna kluvenhet. Vi fängslas av dagens ‘profeter’ som är så outhärdligt ytliga och som själva helt och hållet har hoppat över studiet av de märkliga gamla hebreiska profeter genom vilka Gud verkligen talade, inte bara för att säga något till deras Israel men också till det Israel som finns där i framtiden.

Vi behöver bli påminda om och om igen att profeterna är Israels profeter. De är Guds talesmän sända till den nationen. Det är inte orättvist att säga att inget uppenbarar Gud som Gud bättre än det som kan ses i hans handlande med och i hans dömande av Israel. Att tillåta oss att placeras åtskilda från Israel och dess profeter är att föras utom hörhåll för Guds profeter, vilket påverkar hela vår granskning av vad som menas med det profetiska. Detta dömer oss till ett ytligt betraktelsesätt i förhållande till de ting som vi redan fallit offer för.

Vi borde ställa frågor om vad som utgör skillnaden mellan till exempel Jeremias eller Hesekiels budskap och den moderne profetens. Om vi lyckas skaffa sådan förståelse kommer vi att omedelbart röra vid det som är sant rörande den profetiska kallelsen. Handlar det om ett tröstande utan grund, om välvillighet utan norm vilket är vad folk i allmänhet vill ha? Deras inre skriker ju efter sådant, särskilt i tider av betryck och förfäran.

En verklig profet gnider salt i såren. Han förstärker dilemmat och förtydligar de smärtsamma motsägelserna som präglar tiden och han säger: ”Det finns ingen frid”, ”det står inte väl till”. Han fokuserar dilemmat ytterligare genom att säga: ”Ni kommer inte att finna ro om inte domen får utrymme”. Han kommer med ett ovälkommet budskap som köttet värjer sig för, och det vanligaste sättet att omintetgöra budskapet är att skaffa undan den man som förmedlat hälsningen.

Detta utgör anledningen till vårt sökande efter de klassiska, tidlösa elementen som konstituerat det profetiska i alla tider uttryckt genom en Elia, en Jesaja eller en Jeremia. Finns det alls något som skiljer Samuel, Jesaja, Jeremia eller någon av de mindre profeterna åt? Hur olika de må vara som människor, finns det något centralt som de alla bär på, något som är särskiljande för det profetiska? Oavsett skillnader i det yttre, vad är det gemensamma? Vad är hjärtat i, vad är kärnan i det sant profetiska? Det strikt personliga i dessa profeters karaktär är inte det som först möter oss i det de säger eller skriver, de bär alla etiketten ‘profet’.

Vi försöker nå hjärtat i och definitionen av det profetiska. Om vi inte ännu har fått se den uttryckt i nytestamentlig tid, har vi alls rätt att förvänta att få se den? Jag kan inte tänka mig att tidsåldern kommer att avslutas med omfattande tumult och konflikt i de sista tidernas kollision mellan mörkrets och ljusets riken i en avslutande strid som utmynnar i nederlag för det ena och seger för det andra utan att män av den här sorten har trätt upp för att tala. Vad innebär upprättelsen, åtminstone den delvisa, den förebildande, om den inte innefattar dessa tjänster som vi inte har sett i vår moderna tid?

Vi känner av behovet av återupprättandet, men vi har så bråttom att gripa fatt i allt som bär sken av det profetiska utan att kritiskt bedöma det som erbjuds. Häri ligger kanske ett av våra största misstag. Detta är en återupprättelsens tid, men det är ett tidsavsnitt som kräver vår noggrannaste vaksamhet och svartsjuka.

Jag kände en pastor i Nya Zeeland som såg som sin främsta uppgift att lära församlingen att kunna identifiera och känna igen den profetiska tjänsten och att visa den tillbörlig respekt när den visar sig. Jag tyckte verkligen om den mannen. Jag tror att jag vågar säga att när man talar till en församling blir välsignelsen av det så mycket större när en pastor eller ledare för sammanhanget lämnar bifall till mannen med profetisk kallelse. När man inte låter tjänsten komma till uttryck kommer man ändå att få tag på något men man missar merparten. Det följer en välsignelse med att ta emot den man som Herren sänder.

Om vi skulle företa oss att syna alla profeternas kallelseupplevelser skulle vi genast upptäcka hur många av dem som reagerade med ett ”Jag är bara barnet, kan inte tala”. Efter allt granskande skulle vi ha ett porträtt, en sammanställning som visar fram det som utmärker en profetisk läggning. Hur mycket som än skiljer dessa män åt i kallelse och personlighet så finns det något särskilt och centralt hos dem alla som tillskrivs det profetiska draget och det är detta som vi önskar identifiera därför att ropet efter detta särskilda följer oss i denna sista generation och i dessa sista dagar. Vi kan inte ens tänka oss en församling oberoende av profetrollens återupprättelse.

Till synes oöverlagt och helt plötsligt har detta ärende gjort en inbrytning i församlingens medvetande och ivern rinner på och man far i alla riktningar för att för att få höra på profeter. Dessa profeter tycks ha nått ögonblicklig popularitet. De fanns inte och helt plötsligt är de här. De lyfts fram med vidlyftig annonsering, inte bara som profeter men som det orakel som alla väntat på och behöver just nu. Detta är därför ett fenomen som vi måste granska för att mäta dess legitimitet och för att se om det är av Herren eller om det hela är en efterapning.

De som varit med Herren ett tag vet att när något äkta är på väg, föregås det ofta av en kopia, en efterapning. Jag vill ha sagt att jag har iakttagit detta profetiska fenomen mycket noga och bär på en kraftig varningssignal i min ande – om inte för annat så för dess plötsliga uppdykande och popularitet, vilket inte stämmer överens med min erfarenhet. Profetuppdragets framväxt bär inget av ögonblickskaraktär, det profetiska är i alla avseenden en fråga om mognad. Här finns inget som väcker popularitet, dess motsats, klander och vanära, överflödar.

(fortsettes)

Ingen kommentarer: